Det är tidig morgon i Paris (efter att vi beslutat oss för att hyra lägenhet Paris) och vi har bestämt oss för att göra något radikalt. Ingen guidebok, ingen karta, ingen plan. Bara en lös idé om att tillbringa dagen i Montmartre, den där kullen i norra Paris som alla pratar om men få verkligen utforskar. Vi har hört talas om Sacré-Cœur, förstås, och Moulin Rouge, och alla turistfällor däremellan. Men idag ska vi göra något annat. Idag ska vi gå vilse med flit.
Vi börjar vid foten av kullen, där gatorna fortfarande är breda och husen påminner om resten av Paris. Men redan efter några kvarter förändras allt. Gatorna blir smalare, brantare, kullerstensbelagda på ett sätt som får en att förstå varför skorna är viktigare än man tror. Vi går uppför, utan mål, och hamnar snart på en liten gata kantad av ateljéer. Skyltar avslöjar att här har konstnärer hållit till i över hundra år. Några är öppna, och vi kikar in på tavlor som föreställer samma vyer som vi just passerat, fast målade för ett sekel sedan.
En äldre man sitter utanför en av ateljéerna med en pensel i handen. Han målar inte, han bara sitter där och tittar på oss som går förbi. När våra blickar möts nickar han, ett kort nick, som om han godkänner vår närvaro. Vi nickar tillbaka och går vidare, lite stolta över att ha blivit sedda av en äkta Montmartre-bo.
Längre upp hittar vi en liten park som inte står med i någon guidebok. Den är knappt större än en trädgård, med några bänkar och en fontän som inte fungerar. Där sitter vi en stund, äter en croissant vi köpt på vägen, och tittar på en katt som jagar löv. Det är ingen märkvärdig park, den är bara där. Men just därför är den perfekt.
När vi väl kommer fram till Sacré-Cœur är det precis lika turistigt som vi befarat. Busslaster med människor, selfie-pinnar, killar som försöker sälja armband med en entusiasm som gränsar till aggressiv. Vi stannar ändå en stund, för utsikten är obetalbar. Hela Paris ligger där nedanför, ett grått hav av tak och skorstenar. Vi pekar ut landmärken vi känner igen, Eiffeltornet som en liten nål i fjärran, Notre Dame som fortfarande är täckt av byggnadsställningar. Det är vackert, på ett sätt som inte går att fånga på bild.
Men vi är inte klara med Montmartre än. Istället för att gå samma väg tillbaka väljer vi en annan, nerför på baksidan av kullen. Här är det ännu tystare, ännu mer lokalt. Små livsmedelsbutiker, en skomakare, en kvinna som vattnar blommor utanför sitt fönster. Det luktar nybakat från ett bageri vi inte ser, och vi följer doften tills vi hittar det. Inga turister här, bara Parisare som handlar sitt dagliga bröd. Vi köper en baguette, fortfarande varm, och river bitar av den medan vi går.
Längre ner hittar vi en liten kyrkogård. Den är inte alls lika känd som Père Lachaise, men den är vacker på sitt eget sätt. Gamla gravstenar, mossa, en ängel i sten som tappat en vinge. Vi går runt och läser namn, födelseår, dödsår. Människor som levt sina liv här, i Montmartre, för länge sedan. Det är en märklig känsla, att vandra bland de döda medan de levande stressar förbi på gatorna utanför.
På eftermiddagen hittar vi ett café. Inte ett av dem med menyer på engelska och personal som ropar in kunder, utan ett litet hål i väggen där det bara finns några bord och en bardisk av trä. Vi beställer kaffe och delar en chokladmousse som är så god att vi nästan glömmer andas. Ingen annan i lokalen pratar, alla läser eller tittar ut genom fönstret. Det är som om tiden stannat här, någon gång på femtiotalet, och ingen orkat starta den igen.
När solen börjar sjunpa går vi mot Moulin Rouge. Det är turistigt här också, på ett helt annat sätt. Sex shops, souvenirbutiker, neonljus som blinkar i skymningen. Vi tittar på kvarnen, den berömda röda kvarnen, och försöker föreställa oss hur det såg ut för hundra år sedan, när konstnärer och författare samlades här och dansade cancan. Det går inte riktigt, med alla turister och selfies i vägen.
Istället går vi tillbaka till vårt lilla café, samma som på morgonen, fast nu är det kväll och de har tänt ljus på borden. Samma ägare, samma disk, samma känsla. Vi beställer ett glas vin och sitter där tills det är dags att gå hem. Utan guidebok, utan plan, utan annat än nyfikenhet och tid. Det var den bästa dagen i Paris.